Första dagen som Lärling

Yay! Som vissa av er kanske redan vet, så blev det precis innan nyår klart att jag skulle få en lärlingsplats på Film i Värmland. Det hela är ett projekt som Region Värmland har tagit fram tillsammans med Arbetsförmedlingen (äntligen något nyttigt från dem!) vid namn Lärling 2.0. Det är som en praktikplats fast med möjlighet till spetsinriktad utbildning som man önskar det.

Vanligtvis går det till så att man ansöker inom ett eller flera områden där man kan tänka sig att bli lärling, och sedan matchas de företag som vill ha lärlingar emot ens CV. Ett gäng kandidater väljs ut som får komma till företaget, och därefter väljer företaget ut den de vill ha.  Jag slapp dock hela den där processen, eftersom jag helt enkelt hörde av mig till FiV och frågade om de var intresserade av mig. Tack vare mitt tidigare samarbete med dem (en B-uppsats våren 2009) samt mitt engagemang i Filmörnen och Filmförbundet så var svaret, även om jag inte vågat hoppas på det, givet. Kontakter är guld värda, en klyscha så god som någon men ack så sann.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös när jag idag gick på första mötet. Men det hade jag inte behövt vara. De människor som sitter uppe på "mitt" kontor (känns lite overkligt) är sådana som jag mött tidigare via olika filmträffar, fester och events, och de är alla mycket sympatiska och trevliga. Verksamhetsledaren och tillika min anordnare är den jag känt till längst. Han är sjukt kreativ och positiv och tycks alltid ha tusen bollar i luften samtidigt. Jag fick en rundtur på kontoret för att presentera mig, en jobbtelefon och ett nyckelkort innan vi satte oss ner för att planera mina uppgifter under den kommande tiden. Vi kom inte riktigt fram till allt, men klart är att jag kommer få delta i verksamheten som hjälpreda/stöd/backup, jobba i arkivet, uppdatera undersökningar och vara med på en rad tillställningar. Det kommer troligen bli filmfestivaler, inte bara i Stockholm utan även rentav Göteborg. Det är sweet, mycket sweet.

Nu blir det lite nörderier i tekniskt, alternativt skönlitterärt format. Vi får se vart andan faller.

It's aliiive!

Det var nära nu. Att denna blogg gick samma öde till mötes som diverse andra av mina projekt. Bortglömd, övergiven, i brist på entusiasm eller, som det tyvärr ofta är, på grund av ren och skär lathet. Men banne mig, jag är ju fortfarande filmisk, och det slutar aldrig finnas filmiska saker att skriva om. Därför tänker jag göra ett nytt försök. Can we rebuild him? Jag tror det. Vi har the technology.

Etapp ett blir logiskt nog att sammanfatta det som hänt mig, i filmens tecken, sen jag skrev sist. Och det är faktiskt ganska stora saker:

Juni: Jag var för första gången domare i en filmtävling, och inte vilken filmtävling somhelst utan Filmörnen, som så länge legat mig varmt om hjärtat. Jag tillbringade en hel helg tillsammans med de andra tre domarna och såg alla de 68 filmerna, diskuterade, bråkade, skrattade och skrev nomineringar. Det hela var utmattande men oerhört stimulerande och roligt. Sedan, på festivalen, var jag i mitt esse och for omkring likt ett barn på julafton, precis som det ska vara. Allt var lyckat, publikuppslutningen stor och efterfesten exceptionell. En milstolpe, en tid att minnas!

November: Det var så dags för mitt tredje årliga besök på Novemberfestivalen i Trollhättan, även kallat kortfilms-SM. Det är hit de vinnande filmerna från landets regioner kommer för att tävla om de riktigt stora priserna. I år bidrog Värmland med hela fyra filmer (som vi i juryn lyft fram) och förväntningarna var därför extra stora. Känslorna svallade, men tyvärr av fel orsak. Av någon anledning (troligen fel på projektorn) kunde ingen av filmerna lysas upp korrekt, vilket gjorde att färg- och ljusbalanser förstördes. Visserligen hade juryn redan sett filmerna på annat vis några veckor innan, men besvikelsen var ändå påtaglig bland deltagarna som såklart ville visa sina filmer på bästa möjliga sätt. Respektive regioner gick i efterhand ihop för att skriva ett brev till festivalen med synpunkter på detta, och jag hoppas personligen på en skärpning till nästa år. I år var första gången jag upplevde detta, och det är verkligen synd på en annars så härlig festival. Två av våra värmländska filmer fick i alla fall priser, mycket skoj!

I november anordnade även Film I Värmland en festkväll där de visade upp de filmer som fått deras stöd under året, intervjuade filmskaparna och bjöd på buffé. Jag var där i min snofsigaste klänning, såg bra film, åt och drack gott samt umgicks med de andra filmiska eldsjälarna. Festen forsatte ända in på småtimmarna och gav upphov till många skratt. Härligt häng!

Så, det var nog det mest vitala, skulle jag tro. Tänk vad livet rusar iväg när man låter bli att försöka fånga det! Not anymore. Hörs snart (snarare än ni tror)!

Döm döm drömmare

Det är lite rörigt i mitt huvud nu, men av den trevliga anledningen att många roliga saker händer. För det första så har jag lyckats skaffa mig sommarjobb som däcksman på ett gäng turistbåtar som åker runt i Karlstad, Solabåten. Jag ska sälja biljetter, guida och vara skeppsråtta/skaffa mig sjövana hela sommaren. För det andra så kommer Filmörnen allt närmare, och jag kan nu avslöja att jag sitter som jurymedlem i år. Fatta vad stort. För fem år sedan (sjukt hur tiden går) var jag en fjunig liten gymnasieelev som besökte festivalen för första gången, sedan skrev jag en uppsats om den, blev medlem i styrelsen, var konferencier - och i år är jag alltså en fjärdedel av juryn. Det ska bli så spännande och roligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är så peppad att jag drev igenom ett special-inslag om nämnda festival i dagens radio. Vill du lyssna (klart du vill!) så gör det här, vi börjar ca 07:44 in. Jag och Ina idag (mycket duktig och inspirerande tjej förövrigt!)

Det verkar helt klart som om grejer ordnar sig till det bästa, vilket de har en tendens att göra, dock är det alltid lika underbart när så sker.. Nu ska jag bara skriva färdigt de sista hemuppgifterna så att jag kan hämta ut min examen, så kommer jag snart vara en helt färdigbakad kulturvetare, på väg ut i den stora världen. Walkin' on sunhsine...

Två Raketfilmer av och med mig

Blev lite nostalgisk inne på youtube och grävde upp två av mina Raketfilmer. Den första, "Psykbryt", tog laget till en andraplats medan den andra, "Maskhål", inte gav något särskilt pris. Båda filmerna är gjorda på runt 24 timmar och under speciella förutsättningar med satta teman, vissa föremål och vissa repliker som var tvungna att förekomma i dem. Jag skrev manus till båda filmer och florerar både framför och bakom kameran. Filmtajm!

Tjejigt i radion

Det är så man känner för att ta med brudarna ner på stan, beställa ett gäng cosmopolitan och gå på en chick-flick! Jag och Per diskuterar vad en chick-flick egentligen är, vilka som går på dem och om det skulle slå att mixa genren med skräck. Jag tipsar om två filmer (den i föregående inlägg samt en annan) och vi pratar även en del om Sex and the City 2 som har premiär nästa vecka. Lyssna på klippet här, vi börjar 08:41 in. Ciao!

Sockra med en gnutta chick-flick

Jag gillar generellt sett inte chick-flicks. Ni vet, komedier som uppenbart riktar sig till kvinnor och därför är fulla av skor, kläder, bröllop, sexiga främlingar, kärleksbekymmer, klimakteriekriser och allt sådant som kvinnor förväntas vara djupt intresserade av, allting förpackat med lite sentimentalitet och sockersöta, lyckliga slut. Jag gillar det inte av princip just därför att mallen brukar se så likartad ut. Man vet liksom exakt vad som kommer att hända ungefär fem minuter in i filmen och det krävs då inget engagemang, ingen tankeverksamhet för att följa med. Man bara sitter och blir matad med scen efter scen som små tuggor sockerkaka, och efteråt kommer man inte ihåg särskilt mycket. Det är en chick-flick som alla andra. Men å andra sidan betyder ordet "flick" från engelskan en lätt, snabb rörelse och det antyder ju något om filmens karaktär, just att den ska vara lättsedd. Det är dock en konst att göra en film lättsedd utan att göra den förutsägbar, men jag tror att jag har hittat en film som lyckats med det, trots att den är en chick-flick.

27 dresses handlar om en kvinna (spelad av Katherine Heigl) som blivit expert på bröllop, då hon hjälper alla sina vänner med deras. I garderoben har hon 27 klänningar som alla är ifrån olika bröllop som hon varit brudtärna på. Hon uppvaktas ivrigt av en småcynisk författare som hon mest tycker är till besvär. Själv är hon hemligt förälskad i sin chef men törs inte berätta det för honom. En dag kommer hennes ytliga, manipulerande lillasyster på besök, chefen får upp ögonen för henne och plötsligt står vår huvudkaraktär i en prekär situation - kan hon verkligen vara den goda festfixaren och hjälpa sin syster att gifta sig med mannen hon älskar?
Jag vet, det låter verkligen förutsägbart, lite "Min bäste väns bröllop" över det hela. Men, det enda jag egentligen kan säga utan att avslöja för mycket är att filmen har mycket mer att bjuda på än klyschor (även om de förekommer). Det är en varm, rolig och hjärtknipande film med överraskande kvick och rolig dialog. Jag trodde aldrig jag skulle säga det; men det är en riktigt bra chick-flick.

Mer om detta ämne blir det på fredag i radion, men nu tror jag att jag måste ut och köpa något. En kaka tror jag bestämt, en sockerkaka.

Filmiskt betyg: 1 2 3 4 5

Proffs på prokrastinering

Nej, det är tyvärr inget obskyrt intellektuellt ämne som man kan få Nobelpris i. Prokrastinering är bara ett finare ord för att skjuta upp saker i det oändliga, och istället spendera all tid på sånt man egentligen inte behöver göra.
Saker som jag behöver göra:
Söka det där jobbet innan annonsen tas bort
Söka det där andra jobbet två trappor ner
Göra sista uppgiften så att jag äntligen kan få fullt betyg i Filmvetenskap C
Börja förbereda för konstuppgifterna
Städa
Saker jag gör istället:
Facebookar
Spelar spel
Glor på dålig TV
Bloggar
Vänta lite nu ...