It's aliiive!

Det var nära nu. Att denna blogg gick samma öde till mötes som diverse andra av mina projekt. Bortglömd, övergiven, i brist på entusiasm eller, som det tyvärr ofta är, på grund av ren och skär lathet. Men banne mig, jag är ju fortfarande filmisk, och det slutar aldrig finnas filmiska saker att skriva om. Därför tänker jag göra ett nytt försök. Can we rebuild him? Jag tror det. Vi har the technology.

Etapp ett blir logiskt nog att sammanfatta det som hänt mig, i filmens tecken, sen jag skrev sist. Och det är faktiskt ganska stora saker:

Juni: Jag var för första gången domare i en filmtävling, och inte vilken filmtävling somhelst utan Filmörnen, som så länge legat mig varmt om hjärtat. Jag tillbringade en hel helg tillsammans med de andra tre domarna och såg alla de 68 filmerna, diskuterade, bråkade, skrattade och skrev nomineringar. Det hela var utmattande men oerhört stimulerande och roligt. Sedan, på festivalen, var jag i mitt esse och for omkring likt ett barn på julafton, precis som det ska vara. Allt var lyckat, publikuppslutningen stor och efterfesten exceptionell. En milstolpe, en tid att minnas!

November: Det var så dags för mitt tredje årliga besök på Novemberfestivalen i Trollhättan, även kallat kortfilms-SM. Det är hit de vinnande filmerna från landets regioner kommer för att tävla om de riktigt stora priserna. I år bidrog Värmland med hela fyra filmer (som vi i juryn lyft fram) och förväntningarna var därför extra stora. Känslorna svallade, men tyvärr av fel orsak. Av någon anledning (troligen fel på projektorn) kunde ingen av filmerna lysas upp korrekt, vilket gjorde att färg- och ljusbalanser förstördes. Visserligen hade juryn redan sett filmerna på annat vis några veckor innan, men besvikelsen var ändå påtaglig bland deltagarna som såklart ville visa sina filmer på bästa möjliga sätt. Respektive regioner gick i efterhand ihop för att skriva ett brev till festivalen med synpunkter på detta, och jag hoppas personligen på en skärpning till nästa år. I år var första gången jag upplevde detta, och det är verkligen synd på en annars så härlig festival. Två av våra värmländska filmer fick i alla fall priser, mycket skoj!

I november anordnade även Film I Värmland en festkväll där de visade upp de filmer som fått deras stöd under året, intervjuade filmskaparna och bjöd på buffé. Jag var där i min snofsigaste klänning, såg bra film, åt och drack gott samt umgicks med de andra filmiska eldsjälarna. Festen forsatte ända in på småtimmarna och gav upphov till många skratt. Härligt häng!

Så, det var nog det mest vitala, skulle jag tro. Tänk vad livet rusar iväg när man låter bli att försöka fånga det! Not anymore. Hörs snart (snarare än ni tror)!

Proffs på prokrastinering

Nej, det är tyvärr inget obskyrt intellektuellt ämne som man kan få Nobelpris i. Prokrastinering är bara ett finare ord för att skjuta upp saker i det oändliga, och istället spendera all tid på sånt man egentligen inte behöver göra.
Saker som jag behöver göra:
Söka det där jobbet innan annonsen tas bort
Söka det där andra jobbet två trappor ner
Göra sista uppgiften så att jag äntligen kan få fullt betyg i Filmvetenskap C
Börja förbereda för konstuppgifterna
Städa
Saker jag gör istället:
Facebookar
Spelar spel
Glor på dålig TV
Bloggar
Vänta lite nu ...

Se Upp för framtiden

Ingen i min omgivning har väl kunnat undgå mitt raljerande om Pixars Upp nu på senaste. Var tvungen att hyra den igen, och jo, jag grät lika mycket och på samma ställen. Det är något i den som träffar mig extra hårt. Vad? Filmen tar upp många fundamentala, livsviktiga frågor om ålder, tid och framtid men framför allt om drömmar. Huvudkaraktären Carl har i hela sitt liv haft en dröm som han varit säker på skulle slå in, men finner sig helt plötsligt gammal och grå och han har fortfarande inte kommit ens i närheten av drömmen. Jag tror att jag har en inneboende rädsla för att något liknande ska hända mig. Att jag blir så tillfreds och bekväm, bedövad av tillvaron så att mina drömmar bara samlas på hög och att jag en dag sitter där i min fåtölj och tänker om jag ändå hade...
     Jag kan få lätt ångest av att se andra förverkliga sina drömmar, som exempel kan nämnas en bekant på facebook som håller på att resa jorden runt med sin pojkvän. Hon har snart varit i världens fyra hörn, vandrat i djungeln, matat tigerungar, sett pyramider och blickat upp mot världens högsta berg. Och istället för att bli glad för hennes skull känner jag en press och en viss förtvivlan över att jag själv har kommit så kort i jämförelse. Resonemanget brukar låta såhär i mitt huvud: "Här är du, och här är världen. Detta är vad som finns att göra och uppleva, och det är din uppgift att hinna med så mycket som möjligt, annars kan du ju omöjligt ha levt." Ungefär samtidigt som jag tänker så brukar jag komma på hur dumt det låter. Som om det skulle vara en tävling. Som om livet går ut på att visa alla andra att man minsann har levt, gärna mer än vad de har. Men är det inte så att den enda som kan avgöra vad som är värdefullt är man själv? Och är det inte så, att alla drömmar inte behöver slå in? Drömmar som slår in är vackra, men drömmar som inte gör det kan också skänka en stor glädje i och med att de alltid finns kvar. Rena och oförstörda.
     Slår Carls dröm äntligen in i Upp? Jag säger som jag redan har sagt, gå och hyr den. Pixar har gjort det igen och ni har en gyllene liten animerad pärla framför er. Humor blandat med ironi, allvar, stora frågor och spänning. Film när det är som bäst.

The Birth of a Blog

Den är alldeles ny, och jag lovar att älska den, ta hand om den, ge den mat och krama den... på hedersord! Här kommer det att bli länkar till mina radioklipp, filmtips, recensioner och små filosofiska betraktelser med mer eller mindre tyngd, flum och stillsamt gnäll, torr humor och ironi, allt i filmens tecken. Väl mött och jag hoppas att ni kommer att trivas här. Vi ses i biomörkret!